På vad bygger vi kunskap? På vad bygger vi all tro?

Hur vet vi vad som verkligen existerar och vad som därför kan beskrivas som sant? Hur uppstår reell kunskap om tillvaron, oss själva inkluderade? Frågor som dessa har framför allt anammats av filosofin och ivrigt diskuterats i flera tusen år. Även om naturvetenskaparna under modern tid, inte minst via idoga studier av universum med dess galaxer, menar att tillräckligt många observationer gjorts för att säkerställa vissa fakta uppstår hela tiden nya frågeställningar. Det totala kunskapsläget om allt kommer att vänta på sig, i synnerhet om ”allt” även bör inkludera både makro- och mikrokosmos.

Ändå kan vi fastslå att tillräckliga kunskaper om detaljer faktiskt existerar och att vi därför kan klargöra gränserna för det som är sant och det som är falskt inom många områden.

Kunskaper uppstår vanligen genom två olika processer: dels de som baseras av erfarenhetsmässiga observationer, dels de som bygger på genomarbetade vetenskapliga experiment och studier. De senare brukar förses med etiketten evidens eller evidensbaserade. Med det menas att bevisade fakta föreligger i så hög utsträckning som över huvud taget är möjligt.

Exempel på mer renodlade erfarenhetsmässiga observationer är att om två eller helst flera personer gör iakttagelser av ett och samma fenomen eller föremål eller ett mer utbrett område, och om samtliga observatörer är helt eniga om vad de iakttagit brukar vi säga att vi den vägen uppnått tillräcklig information för att fastslå att vi därmed äger kunskap om det man rapporterat. Tre personer berättar var för sig: När vi gick genom skogen kom vi fram till en äng och på andra sidan ängen fanns en backe upp genom ytterligare ett skogsparti, och i den backen finns det gott om kantareller som växer mellan träden. Samstämmigheten och detaljbeskrivningen leder vanligen till det vi slår fast som kunskap. Nu vet vi andra var kantarellerna växer och eftersom det inte finns någon anledning att betvivla rapporterna menar vi vanligen att dessa är uttryck för en sanning.

Det finns dock anledning att stanna upp ett tag för att närmare begrunda och reflektera över vad man har kommit fram till. Gjorde de tre observatörerna sina iakttagelser tillsammans, i grupp, vid samma tidpunkt, eller agerade de helt självständigt vid olika tidpunkter, varvid de kom fram till samma resultat? Om de var tillsammans, hur gick observationen av svamparna till i detalj? Kan det ha varit så att en av de tre på håll såg det han uppfattade som kantareller, varvid han med stark övertygelse i sin röst frågade de två andra om de också kunde se dem så här på håll? Eller gick alla tre fram till backen för att där närmare granska svamparna, om det nu var svampar, och var dessa i så fall kantareller och ingenting annat, till exempel gulnade löv?

Det här motsvarar de frågor som vanligen avhandlas inom till exempel domstolsväsendet. På vad bygger eventuella vittnen sina iakttagelser, exakt hur har dessa uppstått, har det skett någon påverkan mellan de inblandade och så vidare? En domstol använder sig av så kallad fri bevisprövning som i praktiken innebär att domstolen genomför en total bedömning av alla befintliga samverkande händelser och iakttagelser jämte eventuella ”hårdare” fakta, typ DNA, fingeravtryck och liknande. Överfört till vardagen och för de flesta av oss kan man säga att vissa erfarenhetsbaserade observationer inte är pålitliga och därmed är kunskaperna ibland mycket osäkra.

För att iakttagelser ska få epitetet vetenskapliga data krävs ett särskilt metodiskt arbete oftast utfört av en eller flera utbildade forskare. Vanligen arbetar en sådan utifrån en teori om ”sakernas tillstånd”, och utifrån teorin formuleras ett antal hypoteser i form av påståenden. Om A föreligger på ett visst sätt, och man tillsätter Y till A kommer man att få effekten Z. Hypoteserna prövas på olika sätt, ibland via simulerande modeller, om och om igen. Experiment utförda i verkligheten eller i laboratorier är vanliga, och behövs flera försökspersoner för att utröna resultatens generaliserbarhet och hållbarhet ordnas det.

Nya hypoteser ställs ofta upp i avsikt att försöka kullkasta de tidigare hypoteserna. Dessa prövas också om och om igen. Särskilda granskare inbjuds till många forskningsprogram med uppdraget att försöka hitta metodiska fel och/eller teoretiska svagheter. När resultaten pekar med statistisk säkerhet (tydlig signifikans, det vill säga fri från ren slumpinverkan) på de resultat man får fram når man det som oftast kallas fakta, vilka ligger till grund för vetenskapligt grundad kunskap.

Den är alltså prövad, väl utforskad och dokumenterad, och har dessutom, vilket är särskilt viktigt, hållit för avancerad kritisk granskning. Idag vet vi således att himlens norrsken, Aurora borealis, eller dess sydsken, Aurora australis, inte är något som någon himlens maktgestalt utsöndrar i avsikt att förebåda några kommande dystra eller onda tider för människorna på jorden. Skenen är således inte någon kommunikation från några gudar riktade till planeten Jordens invånare, utan de uppstår när laddade partiklar (vanligen elektroner) från solen (solvinden) faller in mot den översta delen av jordatmosfären på 100–400 km höjd.

När dessa laddade partiklar träffar atomer och molekyler högt upp i Jordens magnetfält, ökar deras energimängder. Efter en kort stund lösgörs energin, varvid partiklarna avger ljus i starka färger. Det är detta ljus vi ser när norrsken framträder. Det här vet vi idag, på samma sätt som vi vet att Jorden är rund och att de kontinentalplattor som bildar och bygger allt materiellt underlag för det vi kallar för land och havsbotten kontinuerligt är under förflyttning och som således rör sig. Vi vet också att omfattande medicinskt underbyggda vaccinationsprogram i stort slagit ut för oss människor livsfarliga sjukdomar som mässling, polio och smittkoppor och som därmed räddat miljoner och åter miljoner människor till ett rimligt långt liv (även om det kan dyka upp smärre bubblor av smittor här eller där).

Av erfarenheter vet vi också att det även i vår så kallade upplysta tid finns miljoner, sannolikt miljarder, människor som av olika skäl skyr kunskaper byggda på vetenskapliga studier. Man föredrar att tro framför att veta. Hur kommer det sig?

Svaret är rätt komplext. För det första: Vi människor skulle kunna beskrivas som kulturproducerade. Genom årtusenden har profeter och predikanter av alla de slag uppträtt på gator och torg och på alla andra samlingsplatser och där anfört vad som är sant och vad vi borde rätta oss efter, och vilka auktoriteter, synliga och/eller osynliga, vi borde följa för att göra rätt för oss.

Profeterna och predikanterna har då sällan utgått från någon vetenskaplig kunskapsbas, utan de har följt olika ingivelser och vad de själva fått eller tvingats lära sig som har med andar och gudar och demoner att göra. De har på det sättet ställt upp olika förklaringsmodeller för våra behov av att förstå och för våra likaledes stora behov av att få direktiv, råd och vägledning under livets många gånger konfliktfyllda och påfrestande resa. På olika sätt har vi format en gigantisk beroendekultur: vi har tydliggjort att vi vill ha en eller flera auktoriteter som vi kan underkasta oss genom att följa de lagar och påbud dessa ger uttryck för; allt för att undkomma plågorna, lidandet, och möjligen även den slutliga döden. Vi har då valt tron framför vetskapen. Tron kan nämligen lindra, den kan skänka tröst och hopp, särskilt i svåra tider.

Den kunskapsgenererande vetenskapen, särskilt den vars portalfigurer utgörs av historiska personer som Isaac Newton, Albert Einstein, Charles Darwin och många, många andra, kan beskrivas som kyligt hård, obeveklig. En modern geofysiker kan till exempel berätta om att den euroasiatiska och den nordamerikanska kontinentalplattan sakta men säkert rör sig allt längre från varandra (något man kan studera via sprickbildningarna på Island), och att en dag, om någon miljon år eller så, kommer hela den amerikanska kontinenten att glida ner under Stilla Havsplattan och där förvandlas till glödande magma för att på sikt dyka upp någon annanstans längre fram och då i en helt ny form.

En kosmolog skulle kunna hålla ett föredrag om att samtliga stjärnor och planeter vi ser på himlen i en framtid får en allt rödare färg för att till slut helt försvinna i ett oändligt mörker. Fast det tar några miljarder år. Innan dess kommer vår sol att omvandlas till en jättering av gaser och damm och då sannolikt sluka hela vår planet. Och så vidare.

Att anamma den här typen av kunskaper och göra den till viktiga styrmekanismer för livet är inte särskilt tilltalande för oss, de kanske mest välutvecklade av däggdjuren på Jorden. Är det här det enda vi har att tänka på när vi resonerar om en framtid på lång sikt. Är det här verkligheten?

Vad är egentligen det vi kallar verkligheten? Är det vi ser, hör, förnimmer, känner, doftar bara förbiilande flimrande delar av något som utgör processer som föds, lever ett kort tag, och som därefter omvandlas till något annat och därmed försvinner? Vad är det som finns, vad är det som är hållbart?

Vad inträffar efter döden? Ingenting?

Jag ställde frågan om vad som händer efter döden till en erfaren, välutbildad vän. Han medgav att han ingenting vet, att ingen riktigt vet, att vi saknar kunskaper om det.

Gör vi, frågade jag. Saknar vi verkligen kunskaper om vad som händer efter döden? Ja, sa han. Ingen har väl varit där helt och fullt för att återkomma och berätta. Men jag tror att människan har en kropp och en själ. Kroppen är vår kostym. I och med döden har vi vuxit ur den. Kostymen bränns upp och begravs, men själen fortsätter till en annan plats. Det är där vi träffas igen. Det är där vi kan återförenas. Så tror jag. Det måste helt enkelt vara så.

För annars …, frågade jag.

Annars är det som att bli fråntagen den mark jag står på, den himmel jag tycker är så vacker, den tillit till alltet jag känner och det hopp jag bär på om människornas framtid, svarade han.

Jag kan förstå det, sa jag. Jag kan verkligen förstå det. Men det övertrumfar ändå inte det som vi kallar den vetenskapligt belagda kunskapen.

Sorgligt, men kanske sant, sa han.